.

Ni vet väl varför att jag inte har skrivit på många dagar pga en MYCKET MYCKET  tragisk händelse, jag har förlorat min enda bästa vän, den 13 juli var den värsta dagen i mitt liv. Den 11 juli då visste jag inte att mona låg redan i sjukhuset den 10 juli då den 11 juli smsade jag henne om vi kunde träffas i åhlens och fika då hon svarade inte ens på mina sms. Jag smsade hennes mamma också då svarade hon inte på mina sms heller då förstod jag att det är nåt som inte stämde och blev orolig. Då kom jag på att jag kan smsa monas pojkvän och han var tvungen att säga att mona låg i sjukhuset, jag smsade till tahereh direkt när jag har fått veta om det då gick vi till sjukhuset och såg monas mamma och henne moster,morbror,bror och hennes lillebror då såg jag monas mamma grät en massa då förstod jag att det var allvarligt med mona då grät jag och gick till mona låg i sängen, gissa hur jag kände? det var så obeskrivligt som jag inte kunde beskriva hur det var när jag såg henne, det var för för fyfan! :( sen grät jag mer och mer, jag höll hennes hand som var sååå kall, jag och tahereh väntade där i flera timmar och hon var oförändrad och hennes kropp fungerade inte alls den dagen då var vi tvungna att åka hem och den söndagen vaknade vi tidigt för vi ville veta hur det gick för henne och hennes moster sa att det var samma sak som förra dagen men hennes kropp fungerade igen och hennes händer var varma då tänkte vi för mycket att hon skulle bli bättre och vakna igen sen kom en läkare till oss att vi inte fick stanna där för vi är inte hennes familj då var vi tvungna åka hem och nästa dagen, den 13 juli då vi skulle gå till sjukhuset då var jag hos tahereh, jag var i hennes rum och fick en meddelande av monas moster och jag var skiträdd att läsa då tryckade jag den och såg att monas moster skrev att mona inte kommer klara sig, då tappade jag nästan mobilen och min hjärta stannade och sprang till tahereh och sa till henne sen hon ba: NEJ hon får inte döö! sen grät jag då sprang vi till sjukhuset och försökte prata med dem men de sa att det funkar inte i hennes hjärna för den är sönder då grät jag och kunde inte andas, det var för ont att andas och det var så svårt att förklara hur jag kände när jag fick veta. Sen gick vi till Mona för vi tog ett farväl till henne då grät jag mer o mer och höll hennes hand hårt så jag kunde och pussade hennes hand sen kom två läkare och sa att det räckte och vi måste gå och jag sket i och höll hårt med hennes hand sen tog läkare mig från hennes hand, det var sååå obeskrivligt ont att släppa henne sen gick jag tillbaka och höll hennes ben och tog mig igen från henne sen grät jag mycket mer och mer, den var värsta stunden att läkare tog mig från henne, sen gick jag o tahereh hem till mig då grät jag hela tiden. Tahereh lugnade mig och tröstade mig sen vi var tvungna att berätta till alla, det var så jobbigt att berätta till någon att hon har gått bort trots vi inte vill fatta hon är borta och sånt... TACK till tahereh som stod ut med mig att jag var så förbannad och grät hela tiden, hon tröstade mig och försökte förklara så gott hon kunde.. jag skulle inte klara det här utan dig, du fanns där för mig hela tiden!<3 jag har fortfarande inte fattat att hon är borta för gott, jag var van att stiga upp och kollade mobilen och såg alltid meddelande av mona att hon brukade säga " hej gumman, ska vi göra nåt idag?, hej gumman, hur är det? eller nått.. och nu stiger jag upp och kollar alltid om hon skickade någon meddelande men det har hon inte gjort ..:( Det var så jobbigt att vara inne i msn, för hon fanns altid i msn och vi snackade i msn och gjorde nåt tillsammans nästan varje dag och nu plötsligt är hon borta och gud tog henne för tidigt från mig, alla vänner och hennes familj.  Det är skitsvårt att gå vidare utan henne, jag försöker verkligen att gå vidare för vår skull men det går bara inte ..:(:( 

Jag berättar senare om begravningen den 24 juli..
 
Jag hoppas att ni förstår mig för jag skrev faktiskt fel svenska men det är viktigt att ni ska förstå,skitsamma ..