.

Sommaren 09 är över, en mycket HEMSK sommar måste jag bara säga. Efter det som har hänt då var jag alltid med tahereh och zahra varje dag. På måndags åkte ni tillbaka till örebro, det var så sjukt svårt att säga adjö till er för jag behöver verkligen er för att hålla ihop. Då kände jag så ensam, för jag brukade inte vara ensam i uppsala,för jag hade mona och tahereh sen gick mona bort och tahereh flyttade till örebro. Var ju van att ha er nära mig och nu plötsligt är ni långt bort från mig, vilket som gör mig så svårt att göra det ensam genom att gå vidare, när jag är med kompisar då mår jag lite bättre men när utan mår jag sämre och sämre. Två dagar utan er,tahereh och zahra är jag så ensam, jag vet att jag tjatar mycket om ensam men hoppas att ni förstår mig ändå. Men seriöst, jag drömmer om mona varje dag och sen på morgnar vaknar jag då inser jag hon finns inte här längre.. Plus skolan började idag och det gick helt okej för allt påminde ganska mycket om mona =/ .                                                    


                                                                                 

                                                                                        
/gullangullan

Idag är exakt en månad sen gick du bort. Vet inte hur jag ska beskriva hur mycket jag saknar dig! Dagar går och gör det svårare för mig för jag saknar dig otroligt mycket, jag behöver dig tillbaka, snälla säg någon att jag bara drömmer?:( Äsch, när hon levde då har hon mått dåligt i några år, vi lyckades stoppa henne men de senaste månader har hon försökt att göra det. När innan hon har försökt göra det då smsade hon till mig alltid" Jag älskar dig,kom ihåg det!" Sen förstod jag att hon ska göra det då kom jag till henne direkt då kunde hon inte göra det och hon lovade mig och svor  på min lillebrors grav att det inte ska hända så trodde jag på henne, varför är jag så dum? Men här gångén misslyckades jag för jag hade inte aning att hon har gjort det för hon smsade inte till mig den här gången utan skrev ett brev till mig. Gissa hur jag känner mig? Jag känner mig som skuld, är skitarg, gråt och är skit förrvirad vad som hände för en månad sen. Jag vet att ni har svårt att förstå vad jag menar egentligen för jag har så svårt att förklara hur jag känner mig. Jag har aldrig mått så jävligt dåligt och känts så sviken i mitt liv! Hon var den enda person som jag kunde berätta om ALLT. Hon hjälpte mig att må bra igen och gav alltid bra råd. Jag kan och vill inte fortfarande förstå du är borta för gott och kommer aldrig tillbaka till oss. Jag förstår inte varför du gjorde så mot oss, för hon hatade att såra och göra någon ledsen och ändå gjorde du det. Jag glömmer aldrig vad du sa om din mamma "Jag vill aldrig lämna min mamma, vi behöver varandra." Ja du hade rätt om din mamma men varför gjorde du så mot din mamma ändå? Jag ser att din mamma är så förstörd och mår jättedåligt. När jag smsade lite med Monas mamma då sade hon som gjorde mig ledsen och rös " det är jättetomt hemma." denna meningen kunde jag inte beskriva hur jag kände? Jag vet att det är så mycket värre för Monas mamma för hon föddes henne och levde med henne i 18 år och hur mår hennes mamma egentligen?:(

MONA PARIA SHAHABI: När jag var med dig var jag hela jag, jag kunde vara vild, seriös,pratsam, allt och jag kände en så stor trygghet när du fanns där för mig och jag kan inte beskriva hur mycket speciell och underbar du är, du är mycket mer än så och jag hade en så speciell band till dig som jag inte har med andra. Men jag var glad att vi fann varandra och du var och är den bästa person som jag har mött någonsin. Det blir så så så svårt att släppa dig, det har jag inte gjort än:( Jag har inte ens gått vidare och känner mig alltid att du är typ i semester med din familj .. men jag glömmer aldrig ditt speciella skratt och humor som fick mig alltid skratta.

Ärligt talat, jag vet inte om jag kan tro på himlen och gud men jag vill tro för när jag dör då vill jag gärna mycket att träffa dig igen!<33333





                                                                                              

Dagen innan begravningen då samlade nästan alla uppsalarna och planerade vad vi ska köpa blommor till monas begravning. Sen efteråt gick vi till den kyrkan som mona skulle begravas nästa dag då gick jag in och klarade inte gå i den platsen då grät jag en massa och klarade inte se alla gravstenar och tänkte " imorgon ska mona begravas i och hon kan inte komma upp, aldrig någonsin" jag vet att jag är så konstig att tänka så .. Sen nästa dag gick jag och tahereh själva till kyrkan för vi måste ta ett farväl till henne innan hon begravas. Då gick vi in och såg hennes mamma grät och grät sen kunde jag inte se och vände om sig och tänkte gå ut men jag måste ta ett farväl så jag gick tillbaka med tahereh och såg mona, det var fyfan värsta som jag har upplevt i mitt liv, det var första gången jag såg en död människa och jag trodde aldrig det blev hon som jag såg först .. jag stirrade bara på henne för hon var så så vit i ansikte och andades inte då grät jag mycket och kramades med hennes mamma men hon klarade inte se hennes dotter då skrek hon och försökte väcka mona men hon vaknade aldrig och sov bara.. vi var där lite stund sen klarade jag inte vara där längre så lämnade jag min halsband med fyra saker till monas moster sen hon lade den på monas hand, jag kan visa en bild på halsband i bloggen senare.. sen alla skulle ta en farväl till henne då jag pussade på hennes kind och var chockad att det var så så kallt som is, jag var van att pussa på hennes mjuka och varma kind och jag kan aldrig mer pussa, det var sista pussen som var kall som is:(.. sen gick vi ut och träffade alla och väntade lite stund sen gick vi in tillbaka. Prästen babblade som jag inte kunde lyssna utan kollade på kistan och hennes bilder hela tiden då grät jag och grät, det var så hemskt! sen prästen sade att vi skulle ut för mona ska begravas då jag var inte beredd och kunde inte se för jag var så yr och grät hela tiden sen skulle vi kasta lite sand och ge ett blomma, då kastade jag blomman och lite sand åt kistan, det var så så som jag inte kunde andas eller nått, fyfan! Sen alla gick till annan platsen för fika och sånt då stannade jag vid hennes grav och kollade på hennes bild på skolavslutningen och såg hur hon var lycklig på sista dagen i Manillaskolan då grät jag mycket och var så arg på henne för varför lämnade hon oss sådär?:(  Sen gick vi till den platsen för fik då jag skulle hålla ett tal om mona, jag var så så nervös och kunde inte stå stilla, det gick inte så bra men det var viktigt att alla förstod mig men om inte då kan jag skriva nu :
 

Mona var alltid så omtänksam och såg alltid till att alla vänner mår bra. Hon fick oss alltid skratta med sin speciella humor. 

Ända sen barndomen har Mona funnits där för mig och tagit hand om mig. När jag var liten och ingen brydde sig om mig, då kom Mona som en ängel och räddade mig från blyghet. Så blev vi bästa vänner och hon kommer alltid att vara min bästa vän. När jag var liten var jag tyst och blyg flicka då träffade jag Mona och hon försökte "öppna" mig och ville inte att jag inte skulle vara så blyg. Och nu är jag öppnare och mindre blyg,tack vare henne för att hon hittade nyckeln till att göra mig hel.  

Mona är någon som man ALDRIG glömmer. Hon är så speciell så det inte finns någon som henne. Men jag är glad att hon blev en stor del av mitt liv och hon kommer att finnas en stor stor del i mitt hjärta.

Du är inte ensam i himlen för att du är med de andra vackra änglar! Vila i frid, vår vackra ängel,Mona Paria Shahabi<3


/gullangullan