.

Dagen innan begravningen då samlade nästan alla uppsalarna och planerade vad vi ska köpa blommor till monas begravning. Sen efteråt gick vi till den kyrkan som mona skulle begravas nästa dag då gick jag in och klarade inte gå i den platsen då grät jag en massa och klarade inte se alla gravstenar och tänkte " imorgon ska mona begravas i och hon kan inte komma upp, aldrig någonsin" jag vet att jag är så konstig att tänka så .. Sen nästa dag gick jag och tahereh själva till kyrkan för vi måste ta ett farväl till henne innan hon begravas. Då gick vi in och såg hennes mamma grät och grät sen kunde jag inte se och vände om sig och tänkte gå ut men jag måste ta ett farväl så jag gick tillbaka med tahereh och såg mona, det var fyfan värsta som jag har upplevt i mitt liv, det var första gången jag såg en död människa och jag trodde aldrig det blev hon som jag såg först .. jag stirrade bara på henne för hon var så så vit i ansikte och andades inte då grät jag mycket och kramades med hennes mamma men hon klarade inte se hennes dotter då skrek hon och försökte väcka mona men hon vaknade aldrig och sov bara.. vi var där lite stund sen klarade jag inte vara där längre så lämnade jag min halsband med fyra saker till monas moster sen hon lade den på monas hand, jag kan visa en bild på halsband i bloggen senare.. sen alla skulle ta en farväl till henne då jag pussade på hennes kind och var chockad att det var så så kallt som is, jag var van att pussa på hennes mjuka och varma kind och jag kan aldrig mer pussa, det var sista pussen som var kall som is:(.. sen gick vi ut och träffade alla och väntade lite stund sen gick vi in tillbaka. Prästen babblade som jag inte kunde lyssna utan kollade på kistan och hennes bilder hela tiden då grät jag och grät, det var så hemskt! sen prästen sade att vi skulle ut för mona ska begravas då jag var inte beredd och kunde inte se för jag var så yr och grät hela tiden sen skulle vi kasta lite sand och ge ett blomma, då kastade jag blomman och lite sand åt kistan, det var så så som jag inte kunde andas eller nått, fyfan! Sen alla gick till annan platsen för fika och sånt då stannade jag vid hennes grav och kollade på hennes bild på skolavslutningen och såg hur hon var lycklig på sista dagen i Manillaskolan då grät jag mycket och var så arg på henne för varför lämnade hon oss sådär?:(  Sen gick vi till den platsen för fik då jag skulle hålla ett tal om mona, jag var så så nervös och kunde inte stå stilla, det gick inte så bra men det var viktigt att alla förstod mig men om inte då kan jag skriva nu :
 

Mona var alltid så omtänksam och såg alltid till att alla vänner mår bra. Hon fick oss alltid skratta med sin speciella humor. 

Ända sen barndomen har Mona funnits där för mig och tagit hand om mig. När jag var liten och ingen brydde sig om mig, då kom Mona som en ängel och räddade mig från blyghet. Så blev vi bästa vänner och hon kommer alltid att vara min bästa vän. När jag var liten var jag tyst och blyg flicka då träffade jag Mona och hon försökte "öppna" mig och ville inte att jag inte skulle vara så blyg. Och nu är jag öppnare och mindre blyg,tack vare henne för att hon hittade nyckeln till att göra mig hel.  

Mona är någon som man ALDRIG glömmer. Hon är så speciell så det inte finns någon som henne. Men jag är glad att hon blev en stor del av mitt liv och hon kommer att finnas en stor stor del i mitt hjärta.

Du är inte ensam i himlen för att du är med de andra vackra änglar! Vila i frid, vår vackra ängel,Mona Paria Shahabi<3


/gullangullan